Tal till klassen
Tillsammans står vi snart där ute med våra vita mössor som betecknar en student.
Tillsammans står vi snart där ute med våra vita klänningar och välknutna slipsar.
Tillsammans kommer vi hand i hand att springa ut med ett leende på läpparna till våra nära och käras stora förtjusan.
Tillsammans…
Och äntligen, äntligen, kan vi lägga tolv eller tretton års skolgång bakom oss.
Blommor kommer att hängas runt våra halsar tills det att vi liknar julgranar och klappar på axeln och kramar kommer att avlösa varandra, en efter en.
Troligtvis kommer även en eller annan champagnekork flyga i luften.
Musiken kommer att dunka ur högtalarna på flaken som fint kommer att stå uppradade på fotbollsplanen, prydda med björkris, glada budskap och lyckoönskningar.
Tillsammans har vi nu gått ett, två eller tre år på Hersby gymnasium. Efter studenten kommer vi att skiljas åt. Klass Sp3b, avgångsklass 2006, kommer aldrig att finnas mer, mer än i våra hjärtan.
Tillsammans kommer vi inte längre att stå, utan istället kommer vi att stå som individer, starka sådana. Vi kommer att träda in i de vuxnas värld där bortförklaringar om en försenad buss, eller det klassiska tandläkarbesöket inte längre fungerar.
Ingers eviga påmanande om att vi ska måste vara självständiga och bete oss som vuxna människor, har nog satt sina spår hos många av oss.
När jag nu lämnar Hersby och gymnasietiden bakom mig känner jag lättnad men samtidigt saknad av en redan planerad vardag och vecka. På ett sätt kan man säga att vi tidigare inte har haft större frihet tidigare, men samtidigt måste vi inse allvaret i situationen – det är dags att ta tag i våra liv och faktiskt göra ett aktivt val.
Samtidigt delar jag med alla er otroligt fina och roliga minnen. Ett av mina starka minnen jag har från den första tiden tillsammans är det eviga tjatet om denna Käglan. Det tog mig säkert ett halvår att förstå att Käglan och Jakob var samma person.
Och när jag fick veta hur han hade fått namnet Käglan kunde jag inte annat än småle och kika i katalogen…
Tiden på Hersby i denna klass har verkligen satt sina spår, det hoppas och tror jag alla kan intyga. Jag hoppas att ni har haft en lika underbar tid som jag har haft.
För mig har studenten varit en något som alltid funnits inom en räckvidd men på ett sätt alltid varit så otroligt långt borta. Känslan att själv få stå där med den vita mössan på huvudet och gallskrika: "Vi har tagit studenten...", är nog något som jag tror alla ser fram emot.
Vissa dagar har det varit svårare att komma upp på morgnarna än andra dagar. Men vetskapen om att studenten då är en dag närmre har fått en att fortsätta de allra mörkaste vinterdagarna.
Frågar man många i klassen vad de ska göra till hösten är det inte många som vet, varken vad de vill eller ska göra. Och jag kan med stor säkerhet påstå att de flestas kalendrar gapar tomma i höst.
Vi kommer alla att gå våra egna vägar och förhoppningsvis finner även alla den som är rätt för just dem.
Frågan är om Mickan inom en snar framtid kommer att följa sin dröm att arbeta som biståndsarbetare och jobba sig upp till toppen som Generalsekreterare för FN. Kommer Victor någonsin att bli direktör Tinnerstedt och kommer Amanda och Arvid gifta sig och skaffa villa, Volvo och vovve?
Frågor som dessa kan vi inte göra något annat än att undra över.
Vi är alla otroligt olika och intressena för olika saker är otroligt varierande. Men något som vi alla har gemensamt är att vi går i klass Sp3b.
Vad jag vet är att vi lever här och nu och borde ta tillvara på den tiden vi har kvar tillsammans, men samtidigt blicka framåt mot vad jag tror kommer att bli en ljus framtid för oss alla.
Det är med en viss lättnad men samtidigt vemod som jag säger detta: Ni har alla gjort ett stort intryck på mig och jag kommer aldrig att glömma er; klass Sp3b.
Tillsammans…
//Bea
Kommentarer
Postat av: hheahe
haahhhaahha gud vad pinsamt
Trackback